Anekdoter

Här har jag valt att samla både självupplevda intresseväckande och ibland sedelärande upplevelser, men ger er också lite av det jag har haft förmånen att få ta del av från äldre kollegors berättelser. Läsaren får ta med i beräkningen att han nu befinner sig i "sagan och sägnens" förlovade land och att det kan finnas inslag av försiktigt fabulerande.

Brand på Stavnäs gård

Brand hade utbrutit i djurstallar på ett större lantbruk några mil söder om tätorten. Frivilliga brandavdelningen i Högerud hade larmats, men huvudbrandstationens styrka ryckte ut med full styrka (1+4) fördelade på bilmotorspruta och terrängbil.

Branden hade fått fäste på hörännet, beläget ovanför djurstallarna och som tur var utgjordes bjälklaget av betong vilket gjorde att räddning av djur kunde utföras relativt ostört medan släckning pågick ovanför våra huvuden. Allt förlöpte efter omständigheterna lugnt och sansat, personalen från frivilligavdelningen var till stora delar hämtade från jordbruk och de hade god hand med djuren. Ja, alla utom gårdens tjur... ett imponerande kreatur med en totalvikt på närmare 1 ton.

Här hade ett antal frivilliga kopplat ett grimskaft i nosringen och försökte dra ut tjuren ur den brinnande byggnaden. Tjuren visade inga tendenser till att vilja lämna den för honom trygga miljön och stod stadigt kvar med mulen mot utgången och akterpartiet vänt mot gödselutkastet. Den något fastlåsta situationen upptäcktes av en brandman som med ett strålrör vattenbegöt byggnaden från baksidan.

Han riktade helt sonika strålen genom gödselluckan rätt upp i skrevet på tjuren. Reaktionen uteblev icke, tjuren for iväg mot dörren under ljudligt brölande med ett antal frivilla brandmän hängande i grimskaftet. På den tiden hade man vad som kom att kallas en utryckningoverall av typ "Borås". Den var ofodrad och eftersom branden inträffade på våren hade många frivilliga kompletterat overallen med ytterplagg. I vårt fall en täckjacka, detta sagt för att bättre uppfatta fortsättningen av historien.

OK, tillbaka till tjur med tillkopplat brandmannafölje. Alla utom en frivillig brandman släppte taget om grimskaftet, han höll ståndaktigt fast och medföljde en vilt framrusande tjur på färden. Vi kunde alla glädja oss åt att tjurproblemet var löst och koncentrera oss på att begränsa skador av branden.

Efter en bra stund återkom den brandman som medföljt tjuren till oss andra, utseendet av hans beklädnad hade förändrats. Det som tidigare hade varit en brun täckjacka hade nu utseendet av skogsbacke rikligt beströdd med vita svampar. Vi frågade naturligtvis vad som inträffat, varvid vi fick svaret: Vi kom till ett taggtrådstaket och jag trodde ju att tjuren skulle stanna. Det gjorde han inte och därför ser jackan ut som den gör.

Utöver denna incident gick släckningen enligt beräkningarna och alla djur kunde räddas.

Brand i grisstall

När vi startat med bränder i lantbrukets driftbyggnader kan vi fylla på med ytterligare en roande anekdot (åtminstone för de som inte var inblandade).

Grisar är intressanta, de låter sig svårligen ifångas och lyckas man med uppdraget uppger de skrik som kunde uppväcka döda. Inget som hindrar våra hjältar att utföra sitt uppdrag. Vi anländer till ett djurstall där brand utbrutit i närliggande lokaler och hotar att sprida sig till utrymmet där grisarna befann sig i. Likt alla djur anser också grisar att den tryggaste plats att befinna sig i vid brand är sin egen box. Detta medför ett logistiskt problem, då räddade grisar har en tendens att försöka återvända till utgångspunkten.

Röken tätnade och det blev mask på, något som inte förbättrade förhandlingsläget mellan brandman och gris. Dessutom medförde det också viss begränsning i sikten. Ett faktum som för en äldre kollega kom att innebära att han tillsammans med en gris som han bar i famnen tappade orienteringen och vek av mot svämutgödlingsbrunnen. Med ett vigt språng förpassade han sig och grisen ned i brunnen, som hade ett djup lagom för att grisen precis fick fäste med sina klövar i sörjan och försökte springa sig loss.

Grisen kvarhölls med påföljd att brandmannen i fråga rappades av denna illaluktande sörja och såg ut som en mumie insmord i dyngan. Lukten går inte att beskriva, men synen var obetalbar.

Brandmannen avspolades (på behörigt avstånd) och fick en mycket tillbakadragen fortsatt tjänstgöring. Motorsprutan nere vid sjön bedömdes vara ett lämpligt avstånd. Problemet med hemtransporten och odören i brandbilens manskapsutrymme diskuterades flitigt och förslag som att låta brandmannen åka på motorsprutan dryftades. Lösningen blev en kolosal fodersäck av plast, med ett "mulband" av hampa runt halsen. På detta sätt kunde en relativt dräglig hemfärd anträdas.

Ambulans matematik/automatik

I tjänstgöringen som brandman ingick även att bemanna ambulansen, av cirka 10 dygns tjänstgöring utgjorde cirka 4 dygn ambulanstjänst. det var vid ett sådant pass denna händelse inträffade. Jag och en äldre kollega (som hade erfarenhet från 3-växlad med rattväxel försedd Volvo Sugga), körde akutambulansen. Till saken hör att han nog aldrig riktigt kunde anpassa sig till nya fordon utan levde kvar i det förgångna, något som vi kollegor mer än en gång fick erfara "den hårda vägen".

Nya tider nya fordon, i vårt fall innebar det att ambulansflottan uppgraderades med automatväxlade Mercedes ambulanser. Ett lyft när man betänker att vi kom från Volvo Duetter. Inte alla uppskattade dock dessa nyordningar till fullo och då kan följande situation utspela sig.

Vi hade hämtat en patient som inte andades själv, jag satt med Rubens blåsa framför båren. Denna position innebär att man befinner sig i ett ganska trångt utrymme mellan bårens huvudända och mellanväggen till förarhytten. Vi närmar oss sjukhuset och vänstersväng förbereds, en harmlös manöver som inte bör innebära några problem för vårdaren... men oj vad man kan bedra sig.

Kollegan förbereder sväng och dessutom nedväxling (på en automat), med påföljd att ambulansen tvärnitar. Enda tillgängliga pedal utöver gaspedalen trycktes i botten. Patienten som inte led av undernäring glider framåt över båren och mig. Jag sitter som tapetserad med örat tryckt mot mellanväggen och kan inte undgå att höra kollegans kommentar, som faktiskt fick mig på betydligt bättre humör.

Efter att ha vänt snusbussen ett helt varv i munnen utstöter han följande förlösande kommentar: Jaha, det var den där matematiska ambulansen!

Trots behandlingen överlevde både jag och patienten detta äventyr.

Hjärtstartare

Brandmästaren läste kommenderingslistan vid morgonuppställningen, varvid ett enträget tutande bilhorn störde våra förehavanden. Vi sprang ut till en bil som hade stannat strax utanför utryckningsportarna. Det visar sig att föraren drabbats av hjärtinfarkt och behöver transport till sjukhuset. Han hade med andra ord hamnat alldeles rätt, då vi hade just den typen av fordon som lämpar sig för dylika uppdrag.

Sagt och gjort, två kollegor tar ut båren ur ambulansen och vi hjälper mannen upp på denna. Under tiden har en nyanställd vikarie satt sig vid ratten på ambulansen och kört ut denna. Jag själv förpassar mig in i sjukhytten och förbereder syrgasmask. Kollegorna sätter båren på släden och skall svänga in båren i ambulansen. Det här var tiden innan Alfabåren och man bar båren till släden och sedan sköt in patienten med hjälp av släden.

Patienten är på väg in och jag skall precis sätta masken, när föraren drar iväg och detta innan bår och bakdörr säkrats. Jag ser patienten på båren försvinna ut igen, med en vilt galopperande brandman i fotändan. Den andra kollegan lyckas uppmärksamma den nervöse föraren på problemet, varvid han tvärnitar och patienten kommer i hög fart tillbaka till mig i sjukhytten. Vi kan stänga dörren och anträda färden mot sjukhuset.

Några dagar senare återkommer mannen för att tacka för vår fina insats, han är nu helt återställd (trots vår behandling) och är mycket tacksam. Hans omtöcknade tillstånd vid anträdandet av färden till sjukhuset påverkade minnet av färden positivt.

Slutet gott allting gott!!

Sabotör

Det har berättats för oss yngre brandmän om ett oförglömligt möte när en brandchef avhöll vad man idag brukar kalla PU samtal med en äldre brandman. Nämnda brandman hade ett gott hjärta och ville alltid göra sitt allra bästa, men av någon underlig anledning gick det mesta han företog sig galet. Det var nästan som en naturlag och kunde inte med den bästa vilja brytas.

Nåväl, samtalet utvecklade sig och brandchefen kom in på vad brandmannen hade sysslat med under sin värnplikt. Inte för att detta normalt sett hade någon inverkan på det dagliga arbetet vid brandkåren, men i detta fall visade det sig ha viss bäring. På frågan svarade brandmannen sakligt att han hade utbildats till sabotör.

Efter viss begrundan hördes brandchefen tyst konstatera... Det kunde jag ana!

Practical joker

Alla brandkårer med självaktning håller sig med en kollega vars hela väsen är ägnat åt att förgylla arbetsdagen med diverse upptåg. Jag har ett antal fantastiska upptåg, men platsbrist föranleder mig till att enbart ta med några stycken av de mest lyckade.

Kylskåpet

På gamla stationen fanns endast ett gemensamt kylskåp och det förekom att "lån" av diverse specerier gjordes. Vår joker hade en kaviartub som krympte oroväckande under hans fridygn. Han beslöt alltså att sätta stopp för vidare avtappning och gick till verket. Genom att öppna tuben i bakkant kunde han fylla på med vad han ansåg vara ett lämpligt substitut till kaviar.

Valet föll på chassiefett med en rosa färgton. inte alls olikt kaviar. Efter avslutad påfyllning återbördades kaviartuben till sin plats i kylskåpet och nu återstod bara att vänta på effekten av tilltaget. En kollega från annat skift som bytt dygn uppenbarar sig och intet ont anande klämmer han ut en beskedlig mängd av chassiefett på sin knäckemacka och börjar inmundiga anrättningen.

Han uppger ett vrål och utstöter några fraser som inte lämpar sig i skrift, varvid vår joker piper från sin plats vid bordet:

Ja, va faen hade du i min kaviartub att göra!

Antagningsprov

Varje sommar fick ett antal presumtiva sommar vikarier genomgå tester för att utröna om de var av det rätta brandmannavirket. Stationerna var av skiftande slag och hade riggats runt i stationens olika utrymmen. Detta var ju en alltför tilltalande situation för jokern, han måste bara fixa en egen station.

Sagt och gjort han byggde en som han kallade "lungprovare", denna sinnrika apparat bestod av några små behållare och ett antal manometrar och såg vid ett ytligt granskande synnerligen imponerande ut.

I konstruktionen hade dessutom en behållare med kimrök inkluderats denna hade förbundits med rör som mynnade i höjd med käkarna på offret.

Vikarieämnet uppmanades att ta ett djupt andetag och blåsa kraftigt i apparaten, detta enligt utsago för att mäta lungkapaciteten. Detta fick till följd att hela ansiktet antog en betydligt mörkare färg (svart), utan att offret märkte detta. Efter utfört prov fick adepten ett protokoll med uppmaningen att bege sig till brandchefens kontor för utvärdering.

Intet ont anande åtlyddes befallningen och ett antal adepter med likartad ansiktsfärg passerade revy framför brandchefen. Det dröjde inte allför länge innan brandchefen via orderhögtalarna kallade jokern till sitt kontor och denna station fick stängas.

Lunchrast

Vi hade ofta transporter med ambulans till Karlstad och det hände inte allt för sällan att vi ombads vänta på patienten för returtransport. Inträffade detta i samband med lunchen passade man på att inmundiga ett mål mat. Ofta hamnade man på Falken ett ställe känt för god mat, så var fallet också denna gång. Jokern och en mycket matglad kollega stegar in på näringsstället och beställer in fläskkotlett. Kyparen dyker upp med ett uppläggningsfat med en liten och en stor kotlett.

Vår matglade kollega grabbar snabbt tag i den största kotletten och lämnar den lilla till Jokern. Nu orkar han inte hålla tillbaka, utan säger att så gör man väl inte. Varvid han får motfrågan: hur skulle du ha gjort då?

Jokern svarar att han naturligtvis hade tagit den minsta om han hade börjat. Svaret blev... Ja, men va klagar du för då, du fick ju den!

Vattenlekar

Under vår-och sommar blev tillvaron mer än vanligt "grabbig" och mycket kretsade kring att på olika sätt tillse att kollegorna blev ordentligt blöta. Jokern var naturligtvis den som hade de mest utstuderade hyssen. Ett förhållande som kollegorna beslöt att åtgärda. Sagt och gjort, en vattenfylld hink anbringades på dörrbladet i korridoren till slangverkstaden och planen var att få Jokern att öppna dörren och få en ofrivillig dusch.

Via orderhögtalaren ombads Jokern att bege sig till slangverkstaden, där styrkan stod och väntade på en sedan länge eftertraktad hämnd. Det bar sig dock inte bättre än att vice brandchefen (som förövrigt just genomgått en operation för brutet näsben), kom mellan och kliver rätt in i fällan. Intet ont anande öppnar han dörren och får innehållet över sig och som avslutning dessutom hinkens handtag över näsan... det gjorde ont!

En kollega som jag så här när lång tid förflutit börjat kallas "naturfilosofen" p.g.a. av hans finstämda analyser av allehanda företeelser, utbrister i en konvolutisk skrattattack och får naturligtvis skulden för det inträffade. Gissa om han fick kommendering till slangverkstaden för lång tid framöver (till saken hör att det var inte den mest populara grenen i stationstjänsten).

Jokern smyger naturligtvis in och kan konstatera att han ännu en gång lyckats undslippa det som kollegorna ansett vara ett rättmätigt öde.

Utrymmningsövning

Brandkåren avhöll ett antal utrymmningsövningar på stadens skolor/år. Nu var det dax för ytterligare en sådan och en av de i tjänst varande brandmännen hade tipsat tidningen om våra förehavanden. Till saken hör att han var en notorisk linslus och hoppades säkert på att komma med i tidningen. Jokern hade snappat upp budskapet och planer smeds för att kunna utnyttja situationen.

Övningen gick bl.a. ut på att utrymmning skulle ske från 4:de våning via nödutrymmningsväg. Samtidigt skulle slangledning utläggas i trapphuset. Jokern började att plocka fram slanghäckar med grovslang och förehavandet observerades av vår linslus. Han tillfrågar Jokern om hans förehavande, varvid svaret blir att brandmästarn beordrat honom att ta häckarna via trapphuset upp till 4:de våning (där förresten tidningens fotograf posterat sig) för att föreviga händelsen. Detta var naturligtvis ren lögn, men det fick väntad effekt och Jokern befriades snabbt från slanghäckarna och vår linslus begav sig under svåra vedermödor upp i trapphuset (till saken hör att han nog missat några fyspass) och blivit lite rund med åren.

Sagt och gjort, efter att linslusen försvunnit tar Jokern hissen upp till 4:de våning och inväntar kollegans ankomst. Frustande som ett ånglok med svår andnöd anländer så linslusen, för att mötas av Jokern och inte tidningens fotograf som han hade hoppats på. Med ett uppbådande av sina sista krafter utstöter han en fråga beträffande fotografens frånvaro och Jokerns närvaro. Varvid han får svaret att det aldrig funnits någon fotograf, men tack för hjälpen med slangen.

Andnöden hos kollegan räddade den gången Jokern för att falla offer för ett mord.